Därför tycker jag att det är på sin plats att berätta följande lilla historia som utspelade sig ikväll.

Klockan 20.30 var jag på väg hem från jobbet och mötte reflexförsedd hustru med tillhörande hund en bit hemifrån. Jag stannade självfallet för att kolla om de ville åka den lilla biten hem.

Lotta: ”Åh, förlåt! Du har en dålig kvinna som fru! Jag tänkte jag skulle göra en kul musikalisk blogg och blev sittande vid datorn och jag glömde tiden och jag glömde gå ut med hunden och jag glömde att jag skulle göra pajdeg! Förlåt!”

Tänk så det kan gå. Och ändå har hon inga bokstäver.
Åtminstone inte vad vi vet.

Fast det ska bli spännande att se vad en musikalisk blogg är.

/Jimmy

I vilket fall som helst börjar jag lära mig vissa saker nu. Det där med övertydlighet till exempel. Har skrivit om det tidigare men det är fortfarande lika aktuellt och kommer antagligen alltid att vara det.

Som igår.
Jimmy skulle handla på hemvägen och jag ville att han skulle köpa med helt vanlig sallad, isberg eller sådan där kruksallad som vi alltid köper om det inte ska göras nåt särskilt märkvärdigt.
Därför sa jag “Sallad”, på frågan om det var något vi behövde.

Big Mistake!
Vet ni hur många olika sorters sallad det finns i en medelstor livsmedelsbutik nu för tiden?
Många, många.
Och jag hade inte berättat exakt vilken sallad jag ville ha.
Inte heller hade jag talat om vilka sorter som inte var aktuella.
Jag mitt pucko hade bara antagit att han skulle ta den vi brukar köpa.
Men ser ni, det är det som är så himla spännande med bokstavsmänniskor
Den där grova, kålliknande salladsprodukten han kom hem med var visserligen fin att se på, men den var inte särskilt god att äta bara sådär.

Eftersom närminnet sviker så snor jag en söt historia från min arbetskamrat istället. Den skulle lika gärna kunna handla om Jimmy.
Hennes sambo kom in till oss på jobbet med en full ICA-kasse.
Min kamrat tittade i den och utbrast:
- Va, har du köpt mannagryn?
- Ja, vadå då?
- Men det använder vi väl aldrig.
- Det stod “gryn” på lappen.
- Ja, men jag menade förstås havregryn. Vi äter ju havregrynsgröt varje dag.
- MEN VARFÖR SKREV DU INTE DET DÅ? TOG DET SLUT PÅ PENNAN?

/Lotta

Jo, det är sant. Vi har fått vår första förfrågan om annonsbudskap.

Vi har dock tackat nej eftersom det var ett spelbolag som ville smyga in suspekta ord i våra inlägg. Det kändes totalt fel eftersom vi tror att en del av oss bokstavare har svårt att värja sig för sådant.
Jag vet själv hur lätt det är att vara impulsiv och göra saker utan att tänka sig för.

/Jimmy

Nåja, tillbaka till ämnet.
Igår lade A huvudet på sned, tittade på Jimmy och sa:
“Stackars lilla voffen, som får ett livslångt lidande för att hon har samma åkomma som sin husbonde.”

Först förstod vi ingenting.
Sen klarnade det.
Vi brukar ju kalla vår favorittjej för ADHD-voffen för att hon har så otroligt mycket spring i benen och sällan tänker efter… före.
A känner Mitzy och vet förstås det. Hon är också väl insatt i Jimmys bokstäver.
Kopplingen var med andra ord inte så långsökt

Vill gärna kommentera ett av Jimmys tidigare inlägg, angående pratisen.
Visst, jag tycker också att jag kom lite i skymundan då vi var där, men samtidigt fick jag faktiskt berätta en del om hur jag upplever situationen. Och jag tror att det räckte för att hon skulle förstå. Jag menar, hon sitter ju där för att hon har ett antal akademiska poäng så man måste kanske inte vara övertydligt.
Det var nog mest Jimmy som kände att jag inte fick tillräckligt mycket utrymme.

Annars går det mesta fortfarande rätt okej.
Det vill säga, jag känner mig aningen mer harmonisk för att Jimmy är mer vaken och uppmärksam. Han kramas spontant och ibland skrattar vi till och med… tillsammans.
Det är långt, långt, långt kvar innan jag vågar tro på att vi ska hitta tillbaka på riktigt, men jag är förbaskat nöjd med att det överhuvudtaget händer någon som kan antecknas på pluskontot.

/Lotta

Hon finns därinne någonstans.
Humorn och den busiga blicken finns där men det mesta hänger inte ihop.
Man ser hur hon kämpar med att komma underfund med sammahangen.

Snabbläserskan som läste en hel roman på samma tid som vi vanlig… ni vanliga använder för ett toabesök kämpar med bokstäverna.

Men hon känner igen oss och rör sig som hon ska. Alltid något.

Ibland känns det som att mina bokstäver inte är så viktiga.

/Jimmy, som inte tyckte det var så jobbigt som befarat

Men det som är kanske är det mest intressanta är att tjejen som är den svenska kriminalaren, har Aspbergers vilket alla vet utom den danske polisen hon jobbar med.
Jag kan säga att jag känner igen mig själv i en del scener. Hon säger en sak och dansken fattar ingenting och tvärtom. Och det har inte med språken att göra.

Se den om ni inte redan gjort det.

/Jimmy

Hon sa något om att hoppa höjd också, men det minns jag inte hur det passade in…

För övrigt fick jag och Lotta en extrakväll idag eftersom jag skulle helgjobbat med min far. Men i vår bransch händer det att den som vill att vi ska jobba, ringer dagen före och säger att vi inte ska jobba. Och inte tänker han betala heller trots att vi inte hinner skaffa ett nytt jobb.

Så just nu njuter jag dels av att få vara hemma hos favvoflickorna och dels av att veta att juristen på mitt fackförbund kommer att sätta klorna i gubben. Inte för att jag tror att han betalar men det känns skönt i själen att veta att han blir skiträdd en stund.
Det känns ungefär som när jag mår bra av att vara arg.

Trevlig fredag kväll, alla!

/Jimmy

Lotta fick aldrig tillfälle att vräka ur sig allt hon bär på. Jag tyckte nog att hon var lite för snäll när hon väl fick chansen.
Kanske borde vi komma dit en dag som inte är en hyfsad dag.
En dag när det vänt tillbaka till “skitdåligt”, igen.

/Jimmy

Det är inte helt lätt, det där, med att berätta.
Från början var jag och Jimmy väldigt försiktiga med vilka vi berättade för. Men allt eftersom det har visat sig att ingen gjort någon större affär av det så har vi blivit mer öppna.
Men, fortfarande har vi inte berättat för Jimmys far.

Häromdagen frågade Jimmy om jag inte tyckte att det var dags nu.
Han hade i så fall tänkt ta upp det på deras jobbresa igår (inser att jag faktiskt glömt att fråga om det). Jag sa att han måste gå på magkänsla och undrade om det fanns någon särskilt anledning till att han ville berätta. Det gjorde det väl inte, men eftersom ämnet dök upp så förstår jag att han grubblar lite kring det där.
Risken finns ju att någon annan säger det först, och det vore ju inte så lyckat.
Och kanske är det lika bra att få det överstökat.
Vad är det värsta som kan hända, liksom?

/Lotta