Länkar till en tänkvärt inlägg. För visst har vi väl alla någon gång undrat hur sjukvården så totalt kan nonchalera och förminska neuropsykiatriska funktionshinder?

ONT I BENET från bloggen ”M som i underbar”

/Lotta

”Du skrev det själv ”stänga in mig och vila huvudet”. Om inte den möjligheten finns i ”livet”, då ser du/din kropp/din hjärna till att få vila. Och när du är avstängd då kan du inte ta in allt omkring. Jag vet allt detta av egen erfarenhet. Informationen om add och adhd är bättre för barn via Bup. Jag har lärt mig mycket mer av mig själv via bup i och med min sons diagnos. Jag har perioder när jag går i min lilla ”glasbubbla”. Världen utanför bara sker och jag hinner inte med den. Numera blir jag arg för att jag måste ta till min ”bubbla”. Jag har rätt till att få vara delaktig i det som sker omkring mig, men det kräver att jag får icke skuldfylld ro och vila.”

Inte vet jag om det är rätt eller fel, men jag tycker att det låter ganska logiskt.
Om Jimmy aldrig får lugn och ro runt omkring sig kanske det inte är ett dugg konstigt att han försvinner in i sin bubbla emellanåt. Faktum är att om man ser det på det sättet så känns det himla smart. Inte den ultimata lösningen förstås, men den bästa i det läge han befinner sig.

Jag får lära mig så mycket av bloggen och försöker verkligen ta till mig det ni skriver, jag försöker minnas och ändra mitt eget beteende men misslyckas alldeles för ofta. Fast nu tycker jag att vi haft en lugnare period då jag inte varit lika taggig som tidigare. Det har i och för sig inte inneburit några större förändringar i vårt förhållande men det är ändå skönt att inte bråka om precis ALLT!
Så jag kämpar vidare med den taktiken och hoppas att vi båda kan komma lite mer till ro. Jag försöker ignorera krypet i kroppen som tycker att det går för långsamt och att inget positivt händer. Vem tusan vet, kanske går det snabbare om vi tar det lugnare.

/Lotta

På något vis faller min diagnos där. Jag ser mig inte som särskilt stresskänslig. För det mesta är jag mer ”hälla-vatten-på-en-gås-typen”. Jag har förmågan att stänga in mig och vila huvudet i min lilla bubbla. Jag tror att jag i de flesta fall verkar mera totalt avstängd och helt i avsaknad av empati.

Det är möjligt att det är någon sorts försvarsmekanism jag utvecklat.
Inte för att jag skäms över att visa känslor utan mera att slippa behöva diskutera jobbiga saker.

Apropå gårdagens blogginlägg så kan jag ju nämna att mitt förhållande till att bli gammal, och döden, är rätt traumatiskt. Lite grann som att; vad är det för mening egentligen? Jag ska ju ända bara bara bli gammal och till besvär och sedan dö.
Döden är inget jag ser fram emot men ändå förstår jag Ferlins tankar i: ”Inte ens en grå liten fågel…”

Och så undrar jag vad Lotta och min yngste sons flickvän pratade om under sitt ”girl talk” igår.

Jag tror att det värsta jag vet med Lotta är att hon aldrig yppar hemligheter som någon anförtrott henne.
Helt olikt andra kvinnor kan hon knipa igen.

/Jimmy

I morgon är det mors dag och det är ganska precis två år sedan min mor hastigt gick bort. Vi hade precis börjat hitta tillbaka till varandra efter några års iskyla.
Min mor var lite grann som jag, prata först och tänk sedan, och det skar sig ordentligt. Det kommer kanske att bli anledning till att berätta mer om det någon annan gång.

Jag har inte den vanliga människans behov av att gå till en särskild plats för att sörja och sådan var min mor också. Därför valde hon att bli spridd för vinden i en minneslund.

På vovvens förmiddagspromenad idag tog vi ett varv över kyrkogården med en bukett med syrener, liljekonvaljer och lite annat vackert. Vi blev sittande en stund och jag grät som ett barn som någon snott glassen för.
Det kändes bra och jag bestämde mig för att aldrig mer gå dit.
Jag minns henne ändå. Och saknar henne varje dag.

Det var första gången jag varit dit med blommor och kanske är det fär att jag på något vis känner att jag är färdig med henne nu, att kvällen kändes så bra.

/Jimmy

Ni som gjort samma resa känner nog igen symptomen. Det vill säga att man inte känner igen dem… förrän det är för sent.
Jag sov aldrig, men var aldrig trött utan kunde vara igång dygnet runt om jag ville. Svårt att tolka det som att man är på väg att krascha, men precis så är det förklarade min läkare i efterhand. Det är visst nåt ämne i kroppen som ska följa dygnsrytmen och sänkas på kvällarna så man blir trött, men innan man kraschar så sprutar det bara ut för fullt hela tiden.

En morgon då jag satt och läste tidningen insåg jag att jag inte förstod vad som stod där. Det hjälpte inte ens att jag läste om artikeln flera gånger. Det var som om hjärnan stängt av och vägrade ta emot mer information. Och plötsligt började jag bara stortjuta och sedan tog det tvärstopp.

Och hur ska jag få ihop det här med ADD då?
Det ska jag inte.
Ni minns väl att jag börjat ett nytt och mindre bokstavsfokuserat liv

Det jag vill komma till är att det tog ett år av terapi att komma något sånär på banan igen. Och ännu idag märker jag av vissa sviter. Från att ha varit en person som lärt mig nya saker blixtsnabbt får jag nu slita och traggla för att fatta. Jag har mycket sämre minne! Verkligen mycket sämre!
En del av er anar nog vart jag är på väg.

Visserligen tror jag inte att Jimmy står vid väggen än, men det märks att han är sliten och trött på det mesta.
Själv har jag ju sagt åtskilliga gånger att jag inte märker någon skillnad med medicinen utan tvärtom ibland tycker att allt blivit värre.
Den åsikten står jag fast vid.
Men tänkt om det inte är bokstävernas fel att han är mer förvirrad än nånsin.
Tänk om det helt enkelt handlar om stress och att han har samma symptom som jag hade (i kombination med ADD förstås). För så här med facit i hand inser jag förstås att varningstecknen fanns där men att jag var för upptagen för att märka dem. I Jimmys fall märks ju ALLT eftersom han har en fru som har örnkoll på allt han säger och gör.

Visst tål det att funderas på?

/Lotta

Och maten tyckte man blev kass. Och ledde till gräl; förstås.
Och låtarna, inklusive Sverige, tycker jag är pinsamma. Men här blir det intressant!

Som jag ser det är kombinationen mello-facebook oslagbar. Nu kan man klaga och tycka i realtid och inte behöva reta upp någon i soffan genom att ”låta hela tiden”.

/Jimmy

Och så var det det där med listor.
Jo, jag har nog tänkt på att listorna blir långa och på gränsen till ohanterliga och har testat med flera. En för dagen och en för, ja, typ senare.
Men det är ingen skillnad. Det är fortfarande en himla massa måsten.

Jag gillar inte att måsta.

/Jimmy

Det vore en bra start att ha en grej mindre att gräla om.

/Jimmy

Hur som helst, nu försöker jag verkligen att tänka mindre i bokstavstermer. Alltså att inte tillskriva ADD:n varenda misstag, missförstånd och knäppgrej som händer.
DET är verkligen skitsvårt!
Jag menar, ingen kan få mig att tro att det finns en annan förklaring till att en i andra avseenden väldigt begåvad man aldrig kan lära sig var han sparar saker på datorn. Bara som ett exempel eftersom just den detaljen ställde till en hel del bekymmer i helgen.
Men som sagt, jag tänker hålla mig till planen en stund och se om det gör någon skillnad för mig. Om jag blir mindre irriterad och frusterarad.
Bokstäverna försvinner förstås inte bara för att jag slutar tänka på dem, men kanske får jag mer ro i kroppen om jag inte retar mig lika mycket. I början av vårt förhållande var jag ju inte arg. Och Jimmy hade exakt samma bokstäver i ryggsäcken då.

Men jag lovar inget.
Känner jag mig själv rätt kommer det ett nytt skilsmässoinlägg vilken dag som helst.
Fast då kan ni ta mig i örat och påminna om ”planen”.

/Lotta

Nu lät allt jättebra men det var bara ett litet problem. Lotta sa inte till mig mig varje gång jag sparade: ”Var sparar du och som vad?”

Det fick till följd att några gånger inträffade det till exempel att en låt startade två gånger fast filerna hade olika namn.

Men eftersom jag alltid jobbar bäst under stress och löser fixar allt eftersom de dyker upp så löste jag det hela genom att sjunga låtarna på olika språk och ingen, inte ens Lotta, fattade hur det gick till.

/Jimmy